SWEETSHOTS BLOGG

SWEETSHOTS BLOGG

foto: Johan Normén

Händelser, tankar och minnen...

Deli-Deli juni 2009 Potatisfestivalen

MINNENPosted by Yeni Thu, October 29, 2009 14:57:37

Här är ett litet filmklipp från Deli-Deli i juni 2009. Vi brukar som tradition alltid spela ute på Potatisfestivalen men denna dag regnade det i mängder så vi trängdes med glada gäster inne hos Ahmed.

http://www.youtube.com/watch?v=upgpxRTnWNY

  • Comments(0)//blogg.sweetshots.se/#post22

Emelie har köpt en göör bra GPS!

MINNENPosted by Yeni Sat, April 26, 2008 11:53:30

Vi var på väg till Kinnekulle för en företagsspelning och Emelie var upptagen så vi hade envist bokat in en vikarie (fast nu vet vi att det blir mycket bättre att köra på 2 än att repa in någon stackare för enstaka gig). Denna tjej var trots allt ivrig och sugen på att få följa med.

Innan vi åker frågar Anna om hon ska skriva ut en karta från eniro men jag hade redan från början skrytigt för Anna och Emelie att vi behöver fan inte någon gps eller karta, jag har ju för tusan spelat med Schytts och åkt Sverige upp och ner. Så vi åker med solen i ryggen och glada i hågen med denna vikarie som ser helt likblek ut eftersom vi inte hunnit att repa, och nu satt vi som galningar i bilen på väg upp till Kinnekulle och repade frenetiskt. Vikarien blev inte lugnare när hon insåg att vi hade rysligt många medleys som är helt omöjliga att lära sig även för den mest rutinerade.

Vi sjunger så bilen gungar och jag vet att vi ska av vid Skara ungefär!!! Jag har grymt bra lokalsinne som jag gärna deklarerar till alla jämt och ständigt. Plötsligt så får jag bara en känsla av att något är galet. Jag frågar tjejerna,

- Har vi åkt förbi Skara?

- Jo säger vikarien försiktigt , jag tror att det var ungefär när vi repade Shakira låten.

- VA!!! säger jag, det är ju för fan jätte längesen!!! Du måste ha sett fel.

Jag tvärnitar och svänger av E20 in mot ett ruckel som ser helt obebott ut. Jag går ut ur bilen och knackar på. Ingen svarar. Jag går in och möts av en flashback som tar mig 30 år tillbaks i tiden. Det är bruna heltäckningsmattor, oranga våtrumstapeter i hela huset. Det är ljud lite här och där men ingen svarar fast jag ropar HALLÅ hela tiden. Plötsligt dyker det upp människor helt ljudlöst runt mig. Det känns som att de lever i en helt annan tid, de är frånvarande och ingen svarar mig. De varken ser eller hör mig. Det är som en dimma av rök i det dunkla ljuset och jag ser att praktiskt taget alla röker INOMHUS. Jag tänker, vart har jag hamnat. Hela stället är så murrigt och motbjudande lite som om jag var med i en riktigt bra rysare från 70-talet. Äntligen kommer en person som ser mig. Jag frågar ivrigt åt vilket håll Kinnekulle ligger.

- Liksom, ska vi fortsätta LITE framåt på motorvägen eller ska vi åka LITE bakåt.?

Hon tittat på mig som om hon inte vet vad jag pratar om. Jag börjar nu få smått panik vi är en aningen sena. Jag försöker vidare.

- Ok glöm Kinnekulle, vi säger Skara ...? Lidköping ? Vet du vart det ligger.? Är det framåt eller bakåt.?

- Skara ligger 10 mil härifrån säger kvinnan och pekar söderut på E20. Nej !!!

Helvetes jävlar, jag studsar in bilen och märker att tjejerna ser rätt lugna ut, jag förstår att de liksom litar på mig och mina stora ord om lokalsinne och bla, bla ,bla,så jag säger så lugnt jag kan

- Ingen fara tjejer, vi ska bara åka en liten bit tillbaka.

Jag börjar köra med en hastighet som Annas stackars bil aldrig varit med om. Om ni har åkt i backarna längs Kinnekulle så vet ni hur vägarna slingrar sig. Jag liksom bara håller mig i ratten och kör. Redan efter ett tag så börjar Anna säga lite försiktigt att jag ska ta det lugnt. Jo visst svarar jag men jag är liksom inne i ett tunnel seende och jag varken ser eller hör annat än mina egna svordomar. Anna tittar på mig och spänner ögonen i mig inte för att jag kör fort utan för att jag svär och är lite galen. Hon skäms nog lite inför vår vikarie. Anna fortsätter ödmjukt att be mig sakta ner. Jo jo, säger jag men kör hela tiden lite fortare. Helt plötsligt när vi är ca 300 meter från vårt efterlängtade mål, jag kan ana det röda huset som en hägring i öknen, skriker vikarien hysteriskt i baksätet STANNA!!! Jag tvärnitar. Hon rullar ut ur bilen, ner i ett dike precis som i värsta action filmen, och hon spyr. Hon står på alla fyra och hulkar. Anna tittar på mig, det är helt tyst bara motorns stilla surr och vikariens hulkande, Anna säger försiktigt,

- Det var det jag försökte säga.

Tala om att få vatten på sin kvarn att killar har rätt att vi tjejer tror att alla runt omkring ska vara tankeläsare. Jag bara,

- Varför har du inte sagt nåt?

Anna bara,

- Jamen jag försökte ju.

Sen stod vi på scenen ca 4 minuter senare och vikarien fick helt enkelt bara bita ihop. Vi är ytterst tacksamma för denna tjejens mod att både åka bil med Sweetshots men också att gå upp och bara köra trots de kassa förutsättningarna. Jag tror faktiskt att vi i framtiden kommer att få betala dyrt för våra vikarier. HAR NI NÅGON FRIVILLIG??!!



  • Comments(2)//blogg.sweetshots.se/#post2

Släkten är värst...vems den än är!

MINNENPosted by Anna Sat, April 26, 2008 01:33:32

För några dagar sedan hade vi en spelning i Dalarna. Efter en flamsig kväll började vi prata minnen. En berättelse som ofta dyker upp är när vi hade en spelning för en stor släkt. Vi var någonstans långt ute på vissjan. Mitt minne för ställen och namn är som vanligt inte det bästa, så jag kommer inte ihåg vart vi var. Kanske Emelie kommer ihåg…

Det är en strålande sommardag och vi ska sjunga under middagen som hålls ute i en lada. Efter soundcheck och klädombyte är vi snart i gång med vårt uppträdande. Vår publik är från början väldigt glada och runda om öronen. Efter några framträdanden och skålar in på kvällen fortsätter vi med ”I feel good”. Vår glada, väldigt glada publik är nu över allt. En del sitter vid långbordet andra minglar omkring på gården. Ulrika tar täten och bestämmer sig för att framföra låten ifrån ett bord så att alla kan se. Hon klättrar upp på bordet, dansar och sjunger. Emelie och jag körar en bit bort och förstår ganska snabbt att bordet, ett fällbord, är vingligt. Men vingla på bord har man gjort förr.

Ulrika får en snillrik ide om att hon ska klättra upp på någons axlar. Hon spänner blicken i en av de största karlarna på festen och vinkar honom till sig. Han förstår direkt vad hon vill och börjar skynda mot henne. Emelie och jag ser i slow motion hur en man ur publiken börjar springa emot Ulrika. Några meter innan bordet tar han världens satts och med fötterna jämfota framför sig flyger han upp mot Ulrika som nu ser skräckslagen ut. Emelie har samma ansiktsuttryck som mig…vi bara gapar. Ingen sjunger längre. Hela bordet brakar sönder när världens största karl når bordet. Ulrika flyger först upp i luften sedan ner i allt bråte. En sekund står still och varar i en evighet. Musiken är borta och alla står tysta. En mikrofon sträcks upp i luften. ”Jag mår bra, jag mår bra” ropar Ulrika. Vi andas ut.

Mannen fattar inte mycket. Han fortsätter glatt att festa. Han är som en guldfisk som vänder vid ena sidan av akvariet och simmar vidare mot outforskat vatten. Vi tar det lugnt ett tag innan vi fortsätter vårt showande.

Någon timma senare står vi alla tre på en park bänk mitt ibland vår publik. Vi är mitt i sången när vi ser en man komma springande i full fart mot oss. Han tar sats, med en fot framför den andra flyger han emot oss. Jag kastar mig åt ett håll, Ulrika åt det andra. Emelie hinner precis av bänksoffan innan mannen landar rakt på ryggstödet. Han fortsätter framåt och ner på marken. Där ligger han. Än en gång är allt helt tyst. En sekunds evighet tar slut nät mannen jämrar sig. Han har spräckt revbenet.

Vi avslutar kvällen och packar ihop. Festen fortsätter runt omkring oss. Vi tackar för oss och en glad fisk kommer framrusandes och tackar för en trevlig kväll. Vi är nog helt konstiga. Det är kanske så här man ska ha släktträffarna. Det är bara vi som inte har fattat det ännu. Men nu jälar mormor ska vi ha släktkalas.

  • Comments(0)//blogg.sweetshots.se/#post1